Kort svar
Jättepandan är en stor svartvit björn som lever vilt enbart i Kinas bergsskogar och äter nästan uteslutande bambu. Trots att den taxonomiskt tillhör rovdjursordningen och familjen björnar har den utvecklats till en av naturens mest specialiserade växtätare: en vuxen panda kan äta upp till 20 kilo bambu om dagen och lägger flera timmar på att söka och tugga föda.
Pandan är känd för sin karakteristiska päls, sin roll som WWF:s symbol och sitt ensamma leverne i Sichuans, Gansus och Shanxis bergssluttningar. Efter decennier av habitatförlust har populationen sakta återhämtat sig, och jättepandan är i dag klassad som sårbar snarare än akut hotad.
Så ser pandan ut
Pandan, med det vetenskapliga namnet Ailuropoda melanoleuca, tillhör familjen björnar. Djuret klassades tidigare som en halvbjörn, men molekylärgenetiska studier har visat att pandan faktiskt är en riktig björn, om än en mycket specialiserad sådan.
En fullvuxen panda väger mellan 70 och 150 kg och blir 1,5–1,7 meter lång, med en mankhöjd på ungefär 75 centimeter. Hanen är vanligtvis 10–20 procent större än honan. Pälsen är vit med tydliga svarta partier: ben, armar, öron och ringarna runt ögonen är svarta, och pälsen är tjock nog att fungera som kamouflage i skuggan under bambusnåren.
En udda detalj är pandans “sjätte tå”. Handlovsbenet är kraftigt förstorat och fungerar nästan som en tumme, vilket gör att pandan kan gripa tag om bambustjälkar på ett sätt som andra björnar inte klarar. Munnen rymmer 42 tänder med breda, malande kindtänder, en anpassning till en diet full av sega växtfibrer trots att pandan egentligen tillhör rovdjursordningen. Som stort däggdjur i björnfamiljen har pandan dessutom en magsäck med ovanligt tjocka väggar som mer påminner om fåglarnas än om andra rovdjurs, ett skydd mot bambuns vassa fibrer.
Vad äter pandan? Lär dig om bambudieten
Föda är det pandan ägnar mest tid åt. Fastän matsmältningssystemet fortfarande liknar ett rovdjurs, med en relativt kort tarm som inte är byggd för att bryta ner cellulosa effektivt, lever den nästan helt på bambu. En vuxen panda äter 10–20 kilo bambu per dygn, och vissa individer har observerats äta uppåt 38 kilo på en dag.
Eftersom bambu har lågt näringsvärde måste pandan kompensera med tid: upp till tolv timmar om dygnet går åt till att söka och tugga föda. Kosten skiftar med säsong, skott på våren, blad och stjälkar på sommaren och mer blad igen på hösten, när näringsinnehållet i olika delar av växten varierar. Vid enstaka tillfällen äter pandan även andra växter, fisk eller as, men det utgör en försumbar del av dieten.
Bambuns biologi är också pandans största utmaning. En bambuart blommar bara med flera decenniers mellanrum, ibland så sällan som vart 15:e till 120:e år, och dör sedan. När det händer måste hela pandapopulationen i området flytta till nya bambuskogar, en process som tidigare gjorde livet svårt för djur vars rörelsefrihet redan begränsats av skogsavverkning. En annan känd växtätare i svenska trädgårdar, kaninen, löser samma näringsfattiga problem genom att äta betydligt oftare snarare än längre, men principen om att kompensera lågt näringsvärde med tidsåtgång är densamma.
Var lever pandan?
Vilda pandor finns i dag uteslutande i Kina, koncentrerade till bergsområden i provinserna Sichuan, Gansu och Shanxi. Historiskt sträckte sig utbredningsområdet betydligt längre, ända till delar av Myanmar och Vietnam, men jordbruksexpansion och skogsavverkning har tryckt tillbaka pandan till de mest otillgängliga bergstrakterna.
Habitatet är subtropiska bergssluttningar täckta av tät bambuskog. Under sommaren håller pandor gärna till på 2 700–4 000 meters höjd, medan de inför vintern vandrar ner mot cirka 800 meter för att undvika de kallaste förhållandena. Kinas regering har inrättat ett sextiotal naturreservat för att skydda de kvarvarande bambuskogarna och binda ihop isolerade populationer med gröna korridorer.
Hur lever pandan? Revir och beteende
Pandan är ett skyggt och ensamlevande djur som normalt bara söker upp andra pandor under parningstiden. Både hanar och honor markerar revir med urin och klösmärken på träd, ett beteende som hanen ägnar sig åt oftare än honan utom under själva parningsperioden.
Trots sin tyngd är pandan en skicklig klättrare. Den kan klättra upp i höga träd för att komma undan naturliga fiender som snöleoparder och förvildade vildhundar, och sitter då gärna helt stilla bland grenarna där den är svår att upptäcka. Efter en mätt måltid sover eller vilar pandan gärna på samma sätt högt uppe i trädet. Till skillnad från andra björnar går pandan inte i ide på vintern, trots att den lever i områden med kalla vintrar. I stället minskar den bara sin aktivitetsnivå och söker sig till varmare delar av sitt revir.
Fortplantning och ungar
Pandans fortplantning är notoriskt svårhanterlig, både i naturen och i fångenskap. Honan är mottaglig för befruktning bara en kort period per år, ofta bara ett dygn eller två under några veckor på våren, vilket gör att hanarna måste vara på rätt plats vid exakt rätt tillfälle.
Efter en dräktighet på ungefär fem månader föder honan vanligtvis en enda unge i ett ihåligt träd eller en klippskreva. Föds två ungar överlever oftast bara en. Ungen väger endast 100–160 gram vid födseln, är blind, döv och helt utan päls. Efter tre veckor börjar pälsen växa fram, och vid sju månaders ålder livnär sig ungen redan till stor del på bambu. Den följer sin mor i cirka ett och ett halvt år innan den klarar sig själv. Honan blir könsmogen vid tre års ålder och hanen något senare. I det vilda kan pandor bli omkring 20 år gamla, medan flera individer i fångenskap har passerat 30 år.
Är pandan utrotningshotad?
Jättepandan var länge en av världens mest kända hotade arter, men statusen har förbättrats. Vid den senaste stora inventeringen räknades cirka 1 864 vilda pandor, en ökning från omkring 1 600 individer elva år tidigare. Tack vare decennier av skydd och avelsarbete klassar IUCN i dag pandan som sårbar (VU) snarare än akut hotad.
De största hoten är fortsatt habitatförlust när skog avverkas för jordbruk, vilket både minskar bambuns utbredning och gör det svårare för isolerade pandor att hitta partners, ett mönster som delas av flera andra storvuxna arter, bland annat noshörning. Tjuvjakt på pälsen var tidigare ett problem men har minskat kraftigt genom hårda straff och internationellt handelsförbud. WWF har varit involverat i pandans bevarande sedan 1961, då jättepandan blev organisationens symbol, inspirerad av Chi-chi, en panda som då levde på London Zoo. Sedan dess har WWF samarbetat med kinesiska myndigheter kring inventering, utbildning av parkvakter och nya skyddade naturreservat.
Bevarandearbetet är också dyrt. Enligt en ofta citerad beräkning kostar det att hålla en panda i en av världens djurparker ungefär fem gånger så mycket som näst dyraste djur, elefanten, mest på grund av de avgifter Kina tar ut för utlåningen.
Precis som lejonet, ett kattdjur som formellt räknas till samma rovdjursordning trots sin helt annorlunda diet, visar pandan hur missvisande en taxonomisk klassificering kan vara: den ena är savannens mest kända jägare, den andra en nästan uteslutande vegetarian som ändå bär rovdjurens tänder och matsmältningssystem.
Läs mer: röd panda är inte samma djur
Namnet till trots är röd panda (Ailurus fulgens) inte nära släkt med jättepandan. Djuren delar bara namnet och en förkärlek för bambu, ett resultat av att båda arterna oberoende av varandra utvecklat liknande anpassningar till samma föda. Röd panda tillhör en egen familj, väger bara 3–6 kilo, alltså en bråkdel av jättepandans vikt, och har rödbrun päls med en lång, ringmönstrad svans. Till utseendet påminner den mer om ett tvättbjörnsliknande djur än om en björn.
Pandan är i grunden ett rovdjur som slutat jaga: kroppen bär fortfarande spåren av en köttätande historia, medan levnadssättet helt formats av bambuns rytm. Det är den kombinationen, en björn med rovdjurständer som lever som vegetarian, som gjort jättepandan till ett av världens mest välkända och mest studerade djur.
