Kort svar
Månen är jordens enda naturliga satellit, en himlakropp som ligger i genomsnitt 384 400 kilometer bort och troligen bildades för 4,5 miljarder år sedan när en Mars-stor kropp kolliderade med den unga jorden. Den är tidvattenlåst så att vi alltid ser samma sida, går igenom återkommande månfaser och är den enda himlakropp utanför jorden som människor har satt fötterna på.
Månen i siffror
| Egenskap | Värde |
|---|---|
| Medelavstånd från jorden | 384 400 km |
| Diameter | 3 474 km (ca en fjärdedel av jordens) |
| Omloppstid runt jorden | 27,3 dygn (siderisk) |
| Rotation runt egen axel | 27,3 dygn (tidvattenlåst) |
| Månfascykel (nymåne till nymåne) | 29,5 dygn |
| Storlek i solsystemet | femte största månen |
| Yttemperatur | –170 °C till +120 °C |
| Atmosfär | i praktiken ingen |
| Ålder | ca 4,5 miljarder år |
| Antal människor som gått där | 12 astronauter, 1969–1972 |
Fakta om månen: en himlakropp inom solsystemet
Månen är den enda naturliga satellit som kretsar runt jorden och den femte största månen bland alla himlakroppar i solsystemet, efter Jupiters Ganymedes och Callisto samt Saturnus måne Titan och Jupiters Io. Till skillnad från gasjättarnas många månar är jorden ensam om att ha exakt en, vilket gör förhållandet mellan planet och måne ovanligt stort: månens diameter motsvarar en fjärdedel av jordens, en proportion som saknar motstycke bland de andra planeterna.
Fysiska egenskaper: storlek, bana och yta
Månens yta domineras av ljusa högländer fulla av kratrar och mörkare, jämnare mare, gamla lavaslätter som stelnat efter kollisioner för miljarder år sedan. Ytan innehåller inget flytande vatten och praktiskt taget ingen atmosfär, vilket gör att temperaturen svänger våldsamt mellan dagens plus 120 grader och nattens minus 170 grader. Gravitationen på ytan är bara en sjättedel av jordens, den fysik som gjorde att Apolloastronauterna kunde hoppa fram i sina rymddräkter. Banan runt jorden är svagt elliptisk, vilket förklarar varför avståndet varierar mellan perigeum och apogeum under en och samma omloppsbana.
Hur bildades månen, och varför saknar den en stor järnkärna?
Den mest accepterade teorin bland astronomer kallas kollisionsteorin: för omkring 4,5 miljarder år sedan, bara någon hundra miljoner år efter att solsystemet självt bildats, kolliderade en himlakropp ungefär stor som Mars med den unga jorden. Kroppen brukar kallas Theia efter en av titanerna i grekisk mytologi. Smält bergmaterial från både jorden och Theia slungades ut i omloppsbana, och materialet klumpade ihop sig till en glödhet klot som så småningom stelnade till dagens måne, en process där månen alltså bildades ur jordens eget bergmaterial. Teorin förklarar varför månens yta har en sammansättning som liknar jordmantelns, samtidigt som månen saknar en stor järnkärna: det mesta av Theias tunga järn hade redan sjunkit in i jorden innan kollisionen. Gravitationen från den nybildade månen gjorde för övrigt tidigt nytta genom att fånga in eller slunga bort en del asteroider som annars kunnat träffa jorden.
Varför ser vi bara en sida av månen?
Månen roterar runt sin egen axel på exakt samma tid som den tar sig ett varv runt jorden, ungefär 27,3 dygn. Det fenomenet kallas tidvattenlåsning och beror på jordens tyngdkraft, som över miljarder år bromsat månens rotation tills den synkroniserades med omloppsbanan. Resultatet är att samma sida alltid vetter mot jorden, medan den motsatta sidan, ofta kallad baksidan, förblev okänd för mänskligheten fram till 1959 då den sovjetiska sonden Luna 3 tog de första bilderna av den. Baksidan är inte mörkare än framsidan, den får lika mycket solljus, men har fler kratrar och tunnare skorpa eftersom den saknar de stora, mörka lavaslätterna som syns på framsidan.
Månfaser: så går månen upp i nya skepnader natt för natt
Månen lyser inte själv utan reflekterar solens ljus, och hur mycket av den upplysta sidan vi ser beror på var månen befinner sig i förhållande till jorden och solen när den går upp över horisonten. Vid nymåne står månen mellan solen och jorden så att den mörka sidan vetter mot oss, och vid fullmåne ligger den på motsatt sida så att hela den solbelysta sidan syns. Däremellan passerar månen genom tilltagande och avtagande halvmåne och skäror. Hela cykeln, från nymåne till nästa nymåne, tar 29,5 dygn, något längre än den sideriska omloppstiden på 27,3 dygn eftersom jorden själv rör sig runt solen samtidigt.
Månens inverkan på jorden: tidvatten och en stabil axel
Månens tyngdkraft drar i jordens hav och skapar tidvatten, med två högvatten och två lågvatten varje dygn på de flesta kuster. Samma inverkan på jorden stabiliserar dessutom jordens axellutning på cirka 23,4 grader, vilket ger oss stabila årstider i stället för kaotiskt växlande klimat. Tidvattenkrafterna går även åt andra hållet: de bromsar sakta jordens rotation och gör dygnet någon millisekund längre per århundrade, medan månen samtidigt driver bort från jorden med omkring 3,8 centimeter per år. Utan månen skulle jordens dygn troligen vara betydligt kortare och axeln vingla betydligt mer över årtusendena.
Hur långt bort ligger månen, och håller avståndet sig detsamma?
Avståndet mellan jorden och månen håller inte en fast nivå, eftersom banan är elliptisk: i genomsnitt ligger månen 384 400 kilometer bort, men avståndet sträcker sig från omkring 356 500 kilometer vid perigeum till 406 700 kilometer vid apogeum. Skillnaden märks som “supermåne”, när en fullmåne råkar infalla nära perigeum och ser märkbart större och ljusare ut än vanligt. Månen driver dessutom sakta längre bort för varje år, en effekt av samma tidvattenkrafter som bromsar jordens rotation.
Finns liv på månen, och vad innehåller ytan?
Inget känt liv finns på månen: utan atmosfär, flytande vatten eller magnetfält saknas de grundläggande förutsättningarna. Ytan innehåller i stället stendamm, kallat regolit, tunga metaller och i vissa kratrar vid polerna is som blivit kvar i evig skugga. Forskare vid bland annat Naturhistoriska riksmuseet i Stockholm studerar månstenar som hämtats hem av Apolloprogrammet och Chang’e-sonderna för att förstå månens och jordens gemensamma historia.
Utforskningen av månen: Rymdstyrelsen, Nasa och Apolloprogrammet
Den 20 juli 1969 blev Neil Armstrong första människan att kliva ut på månytan under Apolloprogrammet, NASA:s stora satsning som föregicks av obemannade sonder som Lunar Orbiter-programmet. Totalt landade sex Apollouppdrag med astronauter på månen mellan 1969 och 1972, och tolv personer gick på ytan innan programmet lades ner av budgetskäl. Efter ett drygt halvsekels paus siktar Nasa nu på att återigen sända astronauter dit genom Artemisprogrammet. Kina har samtidigt byggt upp egen erfarenhet genom Chang’e-sonderna, som bland annat landat en farkost på månens baksida och tagit hem jordprover, bedrifter som tidigare bara Sovjetunionens och USA:s program klarat av. Svenska Rymdstyrelsen deltar i flera internationella månuppdrag med svenskbyggd instrumentering, ett bidrag som håller Sverige med i utforskningen trots att ingen svensk astronaut ännu satt fot på månen.
Månen delar flera drag med solsystemets övriga klippkroppar: samma typ av kollisioner har format kratrarna på Mars månar, och precis som solen och planeterna bildades den under solsystemets kaotiska ungdom, en period som beskrivs närmare i genomgången av hur gammal jorden faktiskt är.
