Kort svar
Mars är den fjärde planeten från solen och solsystemets näst minsta planet. Den är ungefär hälften så stor som Jorden, har en genomsnittstemperatur på –63 °C och en tunn atmosfär av koldioxid – men rymmer ändå solsystemets högsta vulkan, dess djupaste dalgång och forntida spår av flytande vatten.
Mars egenskaper i siffror: grundfakta
| Egenskap | Värde |
|---|---|
| Position från solen | 4:e planeten |
| Diameter | 6 792 km (ca 53 % av jordens) |
| Massa | 6,39 × 10²³ kg (ca 10 % av jordens) |
| Avstånd från solen | 227,9 miljoner km (1,52 AU) |
| Omloppstid (marsår) | 687 jorddagar |
| Dygn (sol) | 24 tim 39 min 35 sek |
| Ytgravitation | 3,73 m/s² (0,38g) |
| Medeltemperatur | –63 °C |
| Temperaturspann | –143 °C till +35 °C |
| Atmosfär | 95,1 % CO₂, 2,6 % argon, 1,9 % kväve |
| Lufttryck | ~0,6 kPa (under 1 % av jordens) |
| Antal månar | 2 (Phobos och Deimos) |
Varför kallas Mars röda planeten?
Mars planeten kallas röda planeten av ett enkelt skäl: ytan är täckt av järnoxid, alltså rost. Marsjorden innehåller ungefär 18 procent järn, mer än dubbelt så mycket som jordens ytskorpa, och järnet har under miljarder år reagerat med syre och bildat rostfärgade mineral. Dammet sprids av enorma dammoln och dammtornadoer, vilket gör att Mars syns rödorange till och med med blotta ögat från Jorden. Under stora sandstormar, som ibland täcker hela planeten i veckor, fyller järnoxiddammet till och med atmosfären och ger himlen en brun ton.
Klimat, atmosfär och yta på Mars
Mars atmosfär är extremt tunn: lufttrycket vid ytan är i genomsnitt 0,6 kilopascal, knappt en procent av jordens havsnivåtryck, och består till 95,1 procent av koldioxid med smärre mängder argon, kväve och spår av vattenånga och metan.
Temperaturen varierar dramatiskt. Medeltemperaturen på hela planeten är –63 °C, men vid polerna sjunker den vintertid till –143 °C, kallt nog att frysa koldioxid till torr is, medan sommardagar vid ekvatorn kan nå +35 °C. Utan en tät atmosfär som håller kvar värmen sjunker temperaturen snabbt när solen går ner.
Mars saknar dessutom ett globalt magnetfält, vilket gör att solvinden träffar atmosfären direkt. Forskare tror att det är den viktigaste anledningen till att Mars förlorade sin tjockare forntida atmosfär över miljarder år.
Solsystemets extremer: Olympus Mons och Valles Marineris
Olympus Mons, solsystemets högsta vulkan, reser sig 27 kilometer över omgivande yta, nästan tre gånger så högt som Mount Everest, med en bas stor som Frankrike och en kratervidd på 80 kilometer. Den är inte längre aktiv (senaste utbrottet var för ungefär 2 miljoner år sedan) och blev så enorm för att Mars, till skillnad från Jorden, saknar plattektonik: skorpan rör sig inte, så magman hopade sig på samma punkt i miljarder år.
Valles Marineris, ett kanjonkomplex som slår Grand Canyon, sträcker sig 4 023 kilometer längs ekvatorn, nästan lika långt som USA är brett, och sjunker upp till 7 kilometer under omgivande yta. Jordens Grand Canyon (446 kilometer långt, max 1,8 kilometer djupt) skulle rymmas i en enda sidodal. Systemet bildades troligen av tektonisk sprickning och erodering snarare än av rinnande vatten.
Vatten på Mars: flytande forntid och fruset nu
Mycket tyder på att Mars planeten en gång var ett blötare och varmare ställe. För ungefär 3 miljarder år sedan, jämförbart med jordens ålder, hade Mars floder, sjöar och troligen ett globalt hav minst 500 meter djupt. I dag syns spåren i intorkade flodbäddar, deltaformationer och mineral som hematit och goethit, som på Jorden bildas i vatten. Vattnet försvann när planeten kyldes av och förlorade sin atmosfär: i dagens tunna lufttryck kan ytvatten varken rinna eller stanna flytande, det avdunstar eller fryser nästan direkt.
I dag finns vatten på Mars, men nästan helt fruset: polerna täcks av iskappor av vatten och koldioxidis, och under ytan finns troligen saltrika reservoarer. Radar från ESA:s Mars Express har hittat signaler som tyder på flytande saltvatten flera kilometer ner.
Mars månar: Phobos och Deimos
Mars har två månar. De är bland solsystemets minsta och märkligaste.
Phobos och Deimos upptäcktes 1877 av den amerikanske astronomen Asaph Hall och döptes efter Ares söner i grekisk mytologi: Phobos (rädsla) och Deimos (flykt). Ares var den grekiska versionen av den romerske krigsguden Mars. Båda är ojämnt formade, mer som potatisar än sfärer, eftersom de är för små för att gravitationen ska forma dem runda. Deras mörka, kolhaltiga sammansättning liknar infångade asteroider snarare än material som bildats tillsammans med Mars.
Phobos kretsar extremt nära Mars, bara 6 000 kilometer ovanför ytan, den närmsta omloppsbana någon måne har kring sin planet. Den rör sig snabbare än Mars roterar och hinner runt planeten tre gånger per marsdag, samtidigt som den krälar 1,8 centimeter närmare ytan varje århundrade. Om 30–80 miljoner år kommer den antingen att krascha in i Mars eller slitas isär och bilda en ring. Deimos kretsar längre ut, tar 30 timmar per varv och syns från ytan bara som en ljuspunkt.
Utforskningen av Mars: från Mariner till Perseverance
Mars är den planet som utforskats mest av rymdsonder: mer än 50 har skickats dit med varierande framgång. Mariner 4 (1964) blev den första att flyga förbi och visade en karg, kraterfylld öken. Viking-programmet landade de första sonderna på ytan på 1970-talet och sökte förgäves efter tecken på liv.
Rovrarna har revolutionerat utforskningen. Spirit och Opportunity (2004) bekräftade att Mars haft flytande vatten, Curiosity (2012, fortfarande aktiv) har hittat organiska molekyler i bergarter, och Perseverance (2021) samlar just nu kärnprover som en framtida returmission ska hämta hem till Jordens laboratorier. Svenska instrument har bidragit via Rymdstyrelsen och ESA. Bemannade Marsmissioner är planerade men inte bekräftade: NASA siktar på 2030-talet, ESA på 2040.
Liv på Mars: kan människor leva där?
Mars är allt annat än behagligt för människan: lufttrycket är för lågt för att andas utan dräkt, atmosfären saknar syre, strålningen är intensiv utan magnetfält, och temperaturen kräver uppvärmning dygnet runt. Men Mars erbjuder resurser som saknas på andra himlakroppar vi kan nå: ett relativt kort dygn, vattenis på polerna, mineral i ytan och en gravitation (0,38g) som är mindre påfrestande än tyngdlöshet. Forskning pågår kring att producera syre ur atmosfären (MOXIE-instrumentet på Perseverance testade det 2021), bygga skyddade bostäder och odla mat. De tekniska hindren verkar lösbara, men det krävs enorma investeringar innan en människa sätter foten på Mars.
