Kort svar
Saturnus är den sjätte planeten från solen och solsystemets näst största, känd för sitt slående ringsystem av is och sten. Planeten är en gasjätte som till största delen består av väte och helium, har lägre densitet än vatten och omges av 274 kända månar, där jättemånen Titan är den enda i solsystemet med en tät atmosfär.
Saturnus i siffror: grundfakta
| Egenskap | Värde |
|---|---|
| Position från solen | 6:e planeten |
| Ekvatordiameter | 120 536 km (ca 9,4 gånger jordens) |
| Massa | 5,68 × 10²⁶ kg (ca 95 gånger jordens) |
| Medeldensitet | 0,687 g/cm³ (lägre än vatten) |
| Avstånd från solen | 1 433 miljoner km (9,58 AU) |
| Omloppstid (år) | 29,4 jordår |
| Dygnslängd | ca 10 tim 40 min |
| Medeltemperatur | –139 °C (till –189 °C i övre molntäcket) |
| Atmosfär | ~96 % väte, ~3 % helium, spår av metan |
| Antal kända månar | 274 |
| Största månen | Titan |
| Upptäckt (teleskop) | Galileo Galilei, 1610 |
Varför är Saturnus känd för sina ringar?
Saturnus är inte den enda planeten i solsystemet med ringar, alla gasjättar (Jupiter, Saturnus, Uranus och Neptunus) har dem, men ingen har lika omfattande eller spektakulära ringar som Saturnus. Ringarna delas in i sju huvudringar från A till G, men rymdsonder har visat att var och en i sin tur består av tusentals smala delringar av is, sten och stoft, från sandkornsstora partiklar till isblock i busstorlek. Trots att ringsystemet sträcker sig hundratusentals kilometer ut från planeten är det i genomsnitt bara några tiotal meter tjockt. Forskarna har flera teorier om ursprunget: rester av en måne som krossades av en komet, en asteroid som slets sönder av Saturnus dragningskraft, eller material som aldrig lyckades klumpa ihop sig till en egen måne.
Så stor är planeten Saturnus: storlek, densitet och sammansättning
Med en ekvatordiameter på drygt 120 000 kilometer är planeten Saturnus solsystemets näst största gasplanet efter Jupiter och rymmer omkring 760 gånger jordens volym. Ändå väger den bara ungefär 95 gånger så mycket som jorden, vilket ger den lägsta medeldensiteten av alla planeter: 0,687 gram per kubikcentimeter, lägre än vattnets. Som gasplanet saknar Saturnus en fast yta. Atmosfären består till ungefär 96 procent av väte och 3 procent helium, med spår av metan och ammoniak som ger planeten sin svagt gulaktiga färgton. Längst in tros en kärna av sten, is och metalliskt väte dölja sig, omgiven av lager av flytande väte under enormt tryck.
Varifrån kommer namnet Saturnus?
Planeten är uppkallad efter Saturnus, den romerska guden för jordbruk och rikedom, som i den romerska mytologin var far till Jupiter. Den grekiska motsvarigheten hette Kronos. Namnvalet är inget undantag: samtliga klassiska planeter, från Merkurius till Neptunus, bär namn efter romerska gudar, ett arv som går tillbaka till antikens astronomer som såg ljuspunkterna röra sig runt himlavalvet utan teleskop.
Saturnus månar: Titan och de övriga 273
Antalet kända månar kring Saturnus steg kraftigt 2025 när astronomer upptäckte 128 nya, vilket förde totalen till 274, fler än hos någon annan planet. De allra flesta är små och oregelbundna, sannolikt infångade asteroider. Titan sticker ut som den överlägset största, större än planeten Merkurius och solsystemets näst största måne efter Jupiters Ganymedes. Titan är också den enda månen i solsystemet med en tät atmosfär, tätare än jordens, och har sjöar av flytande metan på ytan samt vädercykler som påminner om jordens, fast med metan i stället för vatten.
Väder på Saturnus: stormvindar och diamantregn
I Saturnus övre atmosfär blåser några av solsystemets kraftigaste vindar, uppmätta till över 1 800 kilometer i timmen. De uppstår delvis för att planeten roterar extremt snabbt runt sin egen axel, ett dygn tar bara drygt tio timmar. Forskare tror även att blixtoväder omvandlar metan i atmosfären till sot, som under det enorma trycket längre ner pressas ihop till grafit och till sist diamant. På vägen genom atmosfären kan alltså bitar av diamant, i vissa fall så stora som en decimeter, regna genom Saturnus inre lager innan de smälter i djupare, hetare skikt.
Utforskning: från Galileo till Cassini-Huygens
Saturnus har observerats sedan antiken med blotta ögat, men det var Galileo Galilei som 1610 först riktade ett teleskop mot planeten. Han tolkade ringarna som två separata månar, ett missförstånd som rättades till av Christiaan Huygens 1655, samma år som han upptäckte Titan. Rymdåldern gav betydligt skarpare bilder: NASA:s sond Pioneer 11 passerade förbi Saturnus 1979, följt av Voyager 1 och 2 i början av 1980-talet. Mest omfattande var Cassini-Huygens-uppdraget, ett samarbete mellan NASA, ESA och italienska rymdstyrelsen som kretsade runt Saturnus mellan 2004 och 2017 och sände ner Huygens-sonden till Titans yta, den enda landning som någonsin gjorts så långt ut i solsystemet. Jämfört med grannplaneten Mars har Saturnus besökts betydligt mer sällan, avståndet till solen gör varje resa dit väsentligt längre.
Saturnus, precis som resten av solsystemets planeter, bildades för omkring 4,6 miljarder år sedan, en förhållandevis sen del av universums nästan 14 miljarder år långa historia.
