Kort svar
Jupiter är den femte planeten från solen och solsystemets överlägset största planet, mer än dubbelt så massiv som alla andra planeter tillsammans. Den är en gasjätte av väte och helium, saknar fast yta, har minst 95 kända månar och bär en jättelik storm, Stora röda fläcken, som rasat i minst 150 år.
Jupiter i siffror: grundfakta
| Egenskap | Värde |
|---|---|
| Position från solen | 5:e planeten |
| Ekvatordiameter | 142 984 km (ca 11 gånger jordens) |
| Massa | 1,898 × 10²⁷ kg (ca 318 gånger jordens) |
| Avstånd från solen | 778 miljoner km (5,2 AU) |
| Omloppstid (år) | 11,9 jordår |
| Dygnslängd | 9 tim 56 min |
| Medeltemperatur (molntäcket) | ca –150 °C |
| Atmosfär | ~90 % väte, ~10 % helium, spår av ammoniak |
| Antal kända månar | minst 95 |
| Största månen | Ganymedes |
| Upptäckt (månar via teleskop) | Galileo Galilei, 1610 |
Varför är planeten Jupiter solsystemets största?
Jupiter är den överlägset största planeten i solsystemet: med en diameter på 142 984 kilometer skulle omkring 1 300 jordklot få plats inuti den. Massan på 1,898 × 10²⁷ kilogram, 318 gånger jordens, gör att Jupiter väger mer än dubbelt så mycket som alla andra planeter i solsystemet tillsammans. Trots den enorma storleken roterar Jupiter snabbare än någon annan planet, ett dygn tar bara 9 timmar och 56 minuter, vilket river upp molnbanden till distinkta ränder och gör planeten något tillplattad vid polerna.
Jupiters röda fläcken: stormen som rasat i århundraden
Stora röda fläcken är en jättelik anticyklon i Jupiters atmosfär som astronomer har observerat i minst 150 år, möjligen sedan 1600-talet. Stormen roterar moturs och drivs av planetens kraftiga vindar och snabba rotation. Rymdsonden Juno har mätt att fläcken sträcker sig långt ner i atmosfären och att molnen innehåller stora mängder vatten. Färgen tros komma från kemiska föreningar som bryts ner av solljus, men den exakta orsaken är fortfarande inte helt klarlagd. Stormen krymper sakta för varje decennium, men rymmer fortfarande gott om plats för ett helt jordklot.
Jupiters månar: galileiska månarna och de övriga
Jupiter har minst 95 kända månar, och fler upptäcks i takt med att teleskopen blir bättre. De fyra största, Io och Europa tillsammans med Ganymedes och Callisto, kallas de galileiska månarna efter Galileo Galilei, som upptäckte dem 1610 och därmed blev först med att observera himlakroppar som uppenbart kretsade kring något annat än jorden. Alla fyra räknas bland de största månarna i solsystemet, och Ganymedes är den överlägset största, till och med större än planeten Merkurius. Europa väcker särskilt intresse hos forskare eftersom den döljer ett globalt hav av flytande vatten under sitt istäcke, ett av de bästa gissningarna på var liv utanför jorden skulle kunna finnas. Jupiters enorma gravitation håller dessutom fast och slungar bort kometer och asteroider som annars skulle kunna nå de inre planeterna, medan de återstående, mindre månarna tros vara just sådana infångade himlakroppar.
Atmosfär och sammansättning
Som gasjätte saknar Jupiter en fast yta att landa på och är i stället uppbyggd av gaser hela vägen ner. Atmosfären består till ungefär 90 procent av väte och 10 procent helium, med spår av metan, ammoniak och vattenånga som färgar molnbanden i orange, brunt och vitt. Djupare ner pressar det enorma trycket vätgasen till flytande, metalliskt väte som leder elektricitet och driver Jupiters kraftfulla magnetfält, det starkaste av alla planeter i solsystemet. Längst in, flera tusen kilometer under molntäcket, tros en tät kärna av sten, is och tungmetaller finnas, även om rymdsonden Junos mätningar tyder på att kärnan är mer utspridd än forskare tidigare trott.
Varifrån kommer namnet Jupiter?
Planeten är uppkallad efter Jupiter, gudarnas kung i romersk mytologi och härskare över himlen, motsvarigheten till grekiska Zeus. Namnvalet passar väl in: precis som guden tronar över de andra gudarna tronar planeten över de andra planeterna i solsystemet. Alla klassiska planeter, från Merkurius till Saturnus, bär namn efter romerska gudar, ett arv som går tillbaka till antikens astronomer.
Utforskning: från Galileo till Juno
Jupiter har varit synlig för blotta ögat sedan antiken, men det var Galileo Galilei som 1610 först riktade ett teleskop mot planeten och upptäckte dess fyra största månar. Rymdåldern har gett betydligt närmare bekantskap: rymdsonden Pioneer 10 passerade förbi 1973, följt av Voyager 1 och 2 i slutet av 1970-talet, som tog de första skarpa bilderna av Stora röda fläcken. NASA:s sond Galileo kretsade runt Jupiter mellan 1995 och 2003 och släppte till och med en mindre sond ner i atmosfären. Sedan 2016 kartlägger rymdsonden Juno planetens inre struktur, magnetfält och atmosfär på nära håll. Jämfört med Mars, som besökts av över 50 rymdsonder, har Jupiter fått betydligt färre besök, det stora avståndet gör varje resa dit väsentligt längre och mer krävande.
Jupiter, precis som resten av solsystemets planeter, bildades för omkring 4,6 miljarder år sedan, en förhållandevis sen del av universums nästan 14 miljarder år långa historia.
